Dags för andra halvlek!
Jihoo!
Folk säger att tiden går så snabbt, och ja det gör den, men ändå inte. Jag har längtat sen graviditetstestet var positivt på att magen ska växa, barnvagn ska inhandlas, babykläder ska beställas och dagen för första mammaträffen ska infinna sig.
Nu är jag halvvägs och allt det jag längtat efter känns fortfarande lååångt bort!
Min mage är inte särskilt stor. Mina graviditetssymptom är borta och jag känner mig inte speciellt gravid. Jag kände mig mer havande i början och ville att alla skulle veta om mitt tillstånd, men nu är känslan av att vara speciell borta och dagarna rullar på precis som innan jag fick veta att jag var gravid.
Jag VILL att min mage ska vara stor och avslöjande, att det ska bli dags att planera mer inför förlossning och livet med barn. Men det känns, som sagt, fortfarande väldigt långt borta.
För två veckor sen var jag och barnets pappa på det "stora", första ultraljudet. Allt var bara bra och vi såg klart och tydligt hur vår lilla bäbis rörde sig innanför min hud.
Eftersom jag är obotligt nyfiken så tog vi reda på barnets kön. Det var heller inte svårt att missa- vi ska ha en liten pojke!
När barnmorskan bekräftade mina misstankar om könet tänkte både jag och min man; Nej! Det blir så j'vla svårt med namn.... Hahaha! Ja, det är mycket svårare att hitta söta namn till en pojke än till en flicka. Och naturligtvis ska det vara ett namn som håller även när lillgrabben blir större.
Annars så spelar det absolut ingen roll att det är en pojke, jag var förberedd på det för den känslan har jag haft sen ultraljudet vi gjorde i vecka 12 för att fastställa fostrets ålder. Det är jag och mina grabbar:)
Frågan om det är rätt att ta reda på barnets kön under graviditeten är väldigt splittrad, men jag anser att kan man- så varför inte? Jag älskar inte mitt barn mindre bara för att jag vet om vad det är jag väntar på.