Extremt personligt.
Rollerna är ombytta.
Eller utjämnade.
Ni vet, det händer en hel del saker som inte borde, eller skall hända när man väljer att leva sitt liv med någon annan, men som likt förbannat sker ändå!
Jag har många gånger hört fruar eller män som har hånat eller svurit över sina partners misslyckanden i olika situationer och tillhör definitivt den gruppen av fruar som har lätt att påpeka min mans brister, både till honom och till andra.
När den andre gör fel eller klantar sig, inte tänker efter eller tar ett dåligt beslut.
Han som glömde skicka med barnens regnkläder, hon som krockade bilen, han som råkade slå ett hål i väggen eller hon som brände maten så pass mycket att brandkåren fick komma.
Många är berättelsena och många är vi som berättar dom.
Jag vet också hur genant det är att råka göra samma misstag som jag en tid har hånat min man för. Hur dum jag känner mig.
Kanske ångrar lite att jag låtit honom lida för felet när det uppenbarligen var så lätt att göra fel. Hur jag skamset måste be om ursäkt.
Däremot, när det är jag som har gjort fel, och det behöver inte vara en stor grej, då är det oftast väldigt skönt och skadeglädjen är väldigt stor när han gör samma misstag!
Ibland småsaker, som att han skrattar åt mig när jag drar i en dörr som skall öppnas inåt. Han påpekar och hånar. Sen kan det bara gå några minuter innan han gör samma fel på samma ställe eller någon annanstans och då jäklar får han höra det också, samtidigt
som jag blir nöjd och känner mig tillfreds.
Jag som glömmer bort ett möte eller inte har koll på datum och måste bortförklara mig och känner mig dum men som mår bra när det är han som glömmer istället och påpekar att "nu var det minsann inte jag" eller "du ser ju hur lätt det är att glömma"!
Jag som är klantig och backar in i carporten med takboxen på och sen backar han för snett med släpvagnen så att träplankorna repar upp lacken på bakre kofångaren.
Då är vi kvitt. Hånar han mig så kan jag håna tillbaka. Vi gör båda fel.
Och nu är vårat förhållande, vårat äktenskap, nollställt när det kommer till misstag. Vi har båda gjort fel, flera gånger, och nu har det jämnat ut sig.
Vi Är Kvitt.
Inga fler skuldkänslor eller någon mer ångest.
Inget mer dåligt samvete eller förminskande av mig själv.
Som jag har längtat!
Men, missta inte min längtan med glädje. Ingen vill gå igenom något dåligt och kobbigt bara för att det kommer något bra ur det.
Jag är alltid den sämre personen och Christian blir alltid hyllad av andra, så även av mig, som en underbar man och pappa. Med all rätt!
Jag är den jobbiga, krävande och dominanta frun som går sin egen väg och styr över familjen med järnhand. Som behandlar Christian illa och mest är till besvär.
Det har jag fått höra av min familj, hans familj och vänner sen vi blev tillsammans!
Mina föräldrar har vid flera tillfällen påpekat vilken tur jag har eftersom Christian inte har lämnat mig och vilken tur jag har som fick just honom.
Vårat förhållande var rejält stormigt i början och jag var bara 17 år, men andras syn på mig sitter kvar sedan dess. Att jag, sedan vi gifte oss har tagit hand om hus, hund, jobb, barn och vardag medans han har varit borta varannan vecka räknas
visst inte. Mina uppoffringar för hans jobb och för att kunna ha en fungerande vardag. Allt jag behöver göra själv när han är borta och alla speciella tillfällen som jag får fira själv spelar ingen roll.
Alla aktiviteter, all planering och allt som har med barnen att göra, det är mitt ansvar eftersom jag alltid är hemma och måste ha koll!
Jag är en annan sorts person. Jag syns och jag hörs. Jag kan provocera och ha åsikter.
Christian gör folk mer bekväma. Han sticker inte ut och tar inte plats.
Men han är inte felfri för det. Hans brister syns helt enkelt inte, på samma sätt som hans person inte syns jämfört med min.
Vi är varandras motsatser i mångt och mycket!
Speciellt som äkta makar!
Jag är den som är öppen och ärlig, tycker att synen på partnerskap är förlegad och vill ha mer frihet. Däremot vill jag ha trygghet, ärlighet, sex och uppmärksamhet. I mängder!
Han är den som smyger, ljuger och drar sig för att såra mina känslor. Han är också mer nöjd och behöver inte närhet och sex på samma nivå som jag.
Han undviker bråk och konflikter, delar inte med sig av allt jag frågar efter, som minnen och samtal med andra och undanhåller information som han vet att jag inte skulle tycka om.
Jag har, på mitt ärliga och raka sätt, gjort klart för min man att han hädanefter inte kan kräva något utav mig och jag gör precis som jag vill. Han får acceptera det eller lämna, valet ligger hos honom.
Och han vill stanna.
Jag börjar leva fullt ut igen.
