Det räcker nu.
Jag insåg ikväll att nu får det vara nog.
Jag är helt utmattad. Helt slut.
Symtomen har varit där ett tag och jag har försökt att trappa ned, men det är inte alltid vardagsstressen som är den jobbiga utan den psykiska, mentala.
Det räcker nu.
Det är dags att stanna upp, hämta andan, göra saker som får mig att må bra och börja återhämtningen.
Vila, med gott samvete🙏
Jag skall skriva sista tentan sedan skall jag bara vara ett tag. För mig själv, och med folk som får mig att må bra.
Det blev ett uppvaknande ikväll när vi kom hem sent från ett möte och Leon sa att han tycker att jag ska sluta med innebandyn för jag är aldrig glad längre när jag har jobbat. Jag är oftast ledsen, arg eller bekymrad.
Ångesten har legat som en lättare frossa i kroppen i ett par veckor och jag sover inte på nätterna. Jag kippar efter luft och försöker djupandas när jag tränar eller kör bil och jag glömmer bort mina tankar. Är konstant trött och har ingen energi
eller motivation till vardagssysslorna. Håller mig borta från folk och undviker möten och träningar. Blir sjuk och har feber ofta. Drömmer mardrömmar om att folk jag älskar håller på att kvävas och vaknar med andnöd och en tjock känsla i halsen.
Och jag uppmärksammar allt det här, konstaterar att kroppen är stressad, men kör på i alla fall.
För vad skall jag annars göra?
Om jag inte stannar upp nu så kommer jag att krascha.
