Andas ut.
Tiden går så himla fort ibland. Det är snart tisdag och så är Christian hemma igen! Jag har så fullt upp att mina egna veckor bara swoschar förbi och jag blir förvånad när han säger saker som "nu är det bara två arbetspass kvar" och jag har noll koll
på dagarna😂
För tillfället ligger jag och lyssnar på min ljudbok och spelar harpan, som jag gör 9 av 10 gånger när jag vilar och har kollat igenom de sociala medierna. Nyss streamade jag Shana Ray men tv:n kopplade ifrån av någon anledning och jag var inte mer road
än att jag fortsatte med mitt spel, som jag alltid håller på med även när jag tittar på tv, och startade boken istället.
Och pustar ut efter helgen.
Då var den avklarad. Trots att jag redan i fredags kände lite ångest över att åka med till Stockholm så är jag glad att jag inte ställde in det. Speciellt för August skull. Hela veckan tänkte jag att vi skulle byta helg så att Christian kunde följa med
istället, men så var August sjuk så jag höll tummarna för det istället. Jag vet hur lätt jag blir uttråkad och skulle egentligen behövt plugga anatomi. Och sen har vi min rygg. Knappt att jag kan åka bil till Sundsvall utan att få ont ländryggen eller
nacken! Så vad gör inte en bussresa?!
Men det gick bra! Inga problem alls med ryggen faktiskt. Det är säkert Volvon som har fel ergonomiska stolar för jag hade det inte lika jobbigt i Q7:orna, men det förekom. Nu när vi åker långt så måste jag ha Ipren och någon sorts massageboll med mig
för ibland får jag huvudvärk från nacken så det svartnar för ögonen och jag blir illamående. Inte om jag kör, då blir jag trött i svanken istället, trotts alla olika inställningar med svankstödet i sätet.
Jag var också lite nervös över att göra fel. Det är ett himla daltande med spelarna, även om de inte märker av det själva, och jag känner ofta att jag säger fel eller gör fel.
Bara det att jag inte blir kontaktad och får information, utan får ta reda på den själv är väl ett ganska bra tecken på att de vill sköta laget själv och att jag inte skall lägga mig i.
Jag vet inte när träningar är inställda eller när det är bokat för genomgång i konferensen. I systemet vi använder för att sköta allt kring matcherna, IBIS-innebandy, så stod jag som kontaktperson i två veckor när jag gick in som lagledare innan någon
annan var in och bytte till materialaren istället.
Christian frågade en gång, när han var ordförande, om jag fick stå med i båset, efter att en spelare berättat att det hjälper mycket för kämparanda bara när en av backarna står och hejar på från sidan, så då föreslog jag att jag kan göra det, för
jag vill inte sköta något spel men heja kan jag göra, men det blev inte så.
Jag tycker inte heller att det är så kul att bli tillsagd vad jag får och inte får säga och blir ofta rättad. Daltandet.
Är det något som inte kommit fram på hemmamatcherna prick en timme innan tekning så får jag höra det på något mindre positivt sätt som "nu tror jag att spelarna snart börjar undra var uppvärmningsbollarna är" eller "all reklam ska ju vara uppe nu" eller
det vanligaste, som är någon gliring om att spelarna vill ha kaffe ifall de inte har blivit serverade en termos när de kommer till hallen. Redan första matchen fick jag surigheter om det och då visste jag inte ens att det var en grej, för
det var något förra lagledaren ordnat och inget jag fått information om. Det hade hon säkert tid med, som skötte kiosken och kunde stå där 90 minuter innan matchen, men jag har både kiosken OCH allt annat som Matchvärd och just den tiden så kommer
bemanningen och motståndarlaget så just precis då så kan jag inte alltid servera kaffe. Jag har till och med ställt upp en till kaffekokare i cafeterian för att kunna hinna med att servera spelarna, för eftersom det är kutym att båda lagen får kaffe
innan uppvärmningen så måste jag annars vara på plats 3 timmar innan för att hinna brygga två termosar!
Och är inte all reklam uppe prick en timme innan så kan det bero på att laget som skall bemanna är för få eller att det tagit längre tid än vanligt att instruera de i kiosken eller i entrén. Nu sist var inte sekretariatet på plats förrän 30 minuter
innan match så jag fick starta musiken, efter spelarna sagt till att de måste ha musik. Och ibland vill motståndarnas tränare något eller det krånglar med uppkopplingen till tv-sändningen eller jag springer runt till domare och tränare med de
olika dokumenten de skall ha. Ändras något i protokollet så är det jag som får informationen, sen skall jag se till att sekretariatet ändrar och sen måste jag springa upp och ändra samma sak hos kommentatorerna. Så om jag inte hinner göra allt eller
dela på mig i fem delar så känns det jävligt surt när personer som vet att jag sliter arslet av mig ger mig negativa kommentarer.
Då vill jag bara kontra med att jag varit på plats i flera timmar och förberett och gjort mycket mer än jag skall för att underlätta för bemanningen så att allt är klart i tid och inte är en jävla robot som inte kan förutse allt som krånglar eller att
det, som det ofta är, är nytt folk som bemannar och inte har en aning om vad som skall göras innan de kommer dit och jag skall försöka instruera alla om de olika sysslorna samtidigt och ännu inte hittat någon magisk formel som löser det åt mig! Men
det gör jag inte. Jag ler och säger att jag skall "fixa det på en gång!"
För vem tror dom var ned till hallen sent på kvällen eller tidigt på morgonen och byggde om sargen? Vem är det som bakar när ingen i bemanningen kan göra det? Vem åker och köper matchens-lirar-pris när sponsorgruppen inte meddelat om matchsponsor?
Vem har uppdaterat matchskåpet och fyllt på med nya bollar, kylpåsar, sorterat bollar till sargvakterna, lagt ut nycklarna och laddat surfplattan till kansliet? Det är sånt jag gör dagen innan, för redan då börjar jobbet som Matchvärd och slutar inte
förrän båda lagen lämnat lokalen och jag har fått städa ur omklädningsrummen, eftersom det känns taskigt att låta bemanningen stanna och vänta på spelarna bara för det, och låst cafeterian, samlat ihop de sista bollarna och kollat att stora entrén
är låst.
Då sitter de som klagar redan hemma i soffan och pillar sig själva i naveln!
Och grejen är, jag behöver inte göra det här. Något av det. Jag får inte en krona. Jag är inte bunden på något sätt, men vem fan ska göra det annars?
Jag har bett styrelsen om en kioskvärd, sagt att det är ohållbart och blir halvhjärtat med information både här och där, så jag får gå flera rundor till alla arbetsområden för att jag glömt informera om något eller inte fått med mig allt material.
Så jag fick Jenny från styrelsen en match. Matchen efter, när August fyllde år, så kom det ingen, och det var heller inte något som jag blev informerad om. Då fick jag ju också styra upp godisregnet och utlottningen av matchtröjor, som var min idé för
att dra mer barn till publiken, för föreningens skull. Jag är väldigt glad att min familj var där då och kunde hjälpa till. De kastade godis och Joje fixade kaffet till lagen, för de i cafeterian hade fullt upp med att förbereda korgarna med förtäring
till domarna och sekretariatet, en sådan där annan grej som skall göras innan matchen, när man har som minst med tid.
Sist hade jag ju också precis stukat foten men det fanns inte en chans att jag kunde skippa matchen! Det var ju bara jag som visste vad som skulle göras för barnen!
Två gånger har jag varit sjuk och behövt hjäp med matchvärdsjobbet och båda gångerna har jag fått hjälp av Christian att hitta ersättare, eftersom jag varit dålig och ingen annan har tagit tag i uppgiften. Så ser det ut.
Ibland får jag inte vara delaktig och ibland får jag sköta allt.
Men nu är resan gjord, August var nöjd, herrarna vann och alla spelare var naturligtvis trevliga och tillmötesgående och klara absolut av att inte bara bli behandlade med silkesvantar.
Matchen idag var supertråkig att missa och anledningen att jag åkte över stan och skjutsade spelare efteråt var väl pga dåligt samvete. För jag borde lägga mer tid på dem, men jag har helt enkelt inte alltid ork eller så uppstår det saker som idag, när
jag måste bita i det sura äpplet och göra annat som också är viktigt. Jag kan inte alltid vara med, och det är lättare att få andra att förstå än det är för mig!
Redan nu börjar jag få magont inför tisdagens träning, som jag borde vara med på men samtidigt har lektioner mellan 17-22 varje kväll. I två veckor nu har jag prioriterat innebandyn eller varit sjuk och därför har jag fått plugga så mycket på dagarna
istället, när jag inte har jobbat.
Och det går. Det är inte det.
Det är just det att jag vill så mycket och är så engagerad, men ibland känns det så bortkastat.
Varför jag utbildar mig till Pt? Det är inte för att jobba som det utan för att vara en tillgång i föreningen.
I morgon känns det säkert annorlunda. Jag är bara trött och sliten efter helgen.
Nea skjutsar grabbarna till skolan i morgon och sen åker vi och hämtar min bil på tågstationen, där Emil lämnat den, så då kan jag lika gärna börja tidigare på kansliet i morgon så då kan jag sitta där och reflektera en stund☺️
Jag älskar mitt liv! Jag älskar att göra det jag gör! Jag älskar folket, de flesta, och jag älskar att ha fullt upp!
Men jag vill ofta mer.
Och jag ger inte upp! Min envishet och min fantasi kommer en dag att bli min död, men har jag tagit på mig något så hatar jag att sluta. Det var jag som, för drygt 4 år sedan, kom in i Hudik/Björkberg som lagledare utan att få någon hjälp från föreningens
håll. Man fick kolla upp allting själv och blev ofta slussad mellan olika personer och ingen hade riktigt koll. När Göran förra året nämnde att han hade fullt upp så var det JAG som erbjöd mig att hjälpa till och fick ta över två nystartade lag på
en gång. Under säsongen så började jag komma med idéer och satte ihop en tränarhandbok för att att underlätta för ledare. För är det enkelt för ledarna och man får den hjälp man vill ha så uppskattas det och ledarna fortsätter och fler kan tänka
sig att ta på sig en ledarroll. Man skall uppmärksamma och underlätta för dem som engagerar sig!
På mötet om sammanslagning förra våren så nämnde Vanja att det behövdes mer arbetskraft på kansliet men att det inte finns ekonomi att anställa någon och jag tänkte på en gång att "jag kan hjälpa till, jag har ju all tid i världen".
Och sen tog det inte lång tid innan jag fick hela föreningen i knät och där är vi nu😄
Jag har massor av idéer, förslag på utveckling, tankar om hur en hel del kan förbättras och hoppad på att det skall gå att genomföra en del av det, med lite mer folk i föreningen. Därför vill jag inte bara lämna, hasta la vista, när vi ser ut att gå mot
en sammanslagning och bli en större, och förhoppningsvis, förbättrad förening! Jag vill vara med på resan. Därför står jag ut, räknar ned och försöker få till allt juridiskt så fort som möjligt, för allas skull. För att vi skall kunna påbörja arbetet
mot nya mål! För att jag verkligen hoppas på en förändring.
Så.
Dags att borsta tänderna och krypa ned i sängen. Och ringa min man, som jag lovar varje kväll men när jag väl ringer så är jag för trött för att prata och säger bara godnatt😊 Vi pratar ändå litegrann när pojkarna ringer innan de skall gå och lägga sig.
Och det är snart tisdag💁♀️
