Halt.
För det går inte snabbt nog att ta sig fram! Det är som att man i varje steg hör en röst i huvudet som säger "åh hej, åh hej, åh hej" i takt med den gungande gåsgången!
Nästan lika stelt och orappt som när man är höggravid!
Fick inte mycket sömn i natt eftersom det inte spelade någon roll i vilket läge jag hade foten utan den gjorde ont ändå.
Fortfarande svullen i morse men jag hade också fått en blå rand, som ett långt blåmärke över fotknölen, så det fick bli 1177.
Åkte ned till hallen med August och Axel, lämnade av matchkläderna, skrev ut matchprotokollet och öppnade upp cafeterian. Pratade lite med spelarna och såg till att det var lugnt för ledarna som fick närvara. Så skönt när allt flyter på och föräldrarna
ställer upp!🙏
Enormt tacksam!
På vägen därifrån så hade det äntligen gått ca 50 minuter, den beräknade kötiden i telefonen och jag fick prata med en sjuksköterska som tyckte att man skulle kolla upp vristen igen, men att det var väntetider på akuten och att det vore bättre att kontakta
en doktor online, som också är ansluten till en fysioterapeut.
Så det gjorde jag och det var ju supersmidigt!
Genom kameran så tittade de på svullnaden och sen blev jag guidad hur jag skulle klämma och känna, och höra ett klickande ljud, så då kunde läkaren ställa en diagnos. Sen blev jag visar hur jag skulle tejpa en utdragen retinakel och hålla några
laterala senor på plats igen och sedan linda foten. Smidigt!
Det kan vara så att jag haft sönder ett ligament som håller fast fotknölen, och att det skulle vara därför jag svullnat upp igen, så fortsätter jag att vara svullen eller att det upprepar sig igen, att svullnaden försvinner och kommer tillbaks med smärta,
så får jag röntga helt enkelt🤷♀️
Nu när foten skall vara lindad så behöver jag inte vara vilande lika mycket och kan gå på ojämt underlag igen, vilket tillåter promenader utomhus!
Trots en tråkig start på dagen och minimalt med sömn så är jag fantastiskt glad! Min mun gick i ett med föräldrar i laget och jag ville verkligen inte lämna hallen utan stå på sidan och stötta spelarna, som vi redan innan visste skulle få det
tufft! Ett bra motståndarlag och många i truppen sjuka.
Och det blev tufft, men jag tycker ändå att de gör det så bra som fortsätter kämpa! Det kommer inte att gå bättre heller förrän spelarna kommer på våra träningar och lägger tid på att utvecklas! Inte bara individuellt utan naturligtvis som ett lag. För
att pigga upp spelarna så fick de godis efteråt, lite för att dämpa mitt dåliga samvete, som inte kunde vara på plats.
Utan jag prioriterade mig själv. Ibland händer det☺️
