MammaMedMera

Ett av de absolut mest använda ord som finns och som används dagligen för att uttrycka sådant som är fel på något sätt, inte stämmer. Föräldrar har ordet på förstaplats i sin vokabulär och det lär barnen vart gränserna går.

Så enkelt. Nej.

För mig, så är det ett ord som ger mig ångest många gånger. Inte när jag får höra det men när jag själv måste säga det. 

Mitt samvete låter mig inte säga nej i många situationer och det skapar både problem och en massa extra jobb, som jag egentligen kanske inte vill göra eller har tid med. 

Frågar man mig om hjälp så börjar min hjärna automatiskt förbereda sig för flykt genom att tänka ut möjliga lösningar och bortförklaringar för att slippa använda ordet nej. För det är lättare att meddela att jag tyvärr inte kan pga anledning än att säga Nej. Om det naturligtvis inte är en väldigt simpel grej som jag inte har någonting emot att hjälpa till med, givetvis.

Jag är alla företags dröm att anställa, till en början, eftersom jag är så serviceinriktad och engagerad i allt, vilket ofta är pga av att jag ofta tar på mig andras jobb när de frågat om hjälp. Jag säger inte Nej eller ber personen lösa situationen själv utan jag tar över uppgiften om den är olöst. Erbjuder mig att göra det i stället för att säga att personen i fråga får hitta en annan lösning. För det vore ju som att säga Nej, lämna besvikelse, och det är tydligen helt omöjligt för mig!

Det här händer jämt! Varje dag nästan, i alla fall flera gånger i veckan!

Igår; tränaren från Sundsvall ringer om Paralaget. -Jag är inte mer insatt än någon annan så ring styrelsen. Borde jag ha sagt. Icke! Jag löser det! Jag kontaktar styrelsen, fast det egentligen är lättare att han gör det själv så slipper jag vara mellanhand!

August letade efter en matlåda till middag i kylen. - Finns det inget annat? Nej.

Hahaha! Knappast att jag sa det utan reste mig istället och hjälpte pojken att hitta en annan låda i frysboxen på logen och erbjöd mig att åka och handla om det inte dög, för det fanns inte så mycket att laga till hemma.

(Barnen är annars de enda, förutom Christian, som jag har lätt att säga Nej till. För barnen behlver det i sin uppfostran och Christian älskar mig i alla fall😂)

Men för det mesta så sliter ut mig för att hela tiden undsätta andra istället för att ta den enkla vägen. För Nej ger mig dåligt samvete! Det känns som att jag är otillräcklig då, taskig, skadar någon, gör någon besviken, förstör eller är otrevlig!! På riktigt alltså!

Jag vet att det finns flera i den här situationen och man kan nog inte riktigt förstå om man inte är såhär själv. För det kommer ofta naturligt för de flesta, kan man inte eller vill man inte så säger man Nej. Och det är ju helt logiskt och precis som det skall vara, men för mig tar det emot!

Jag skadar mig själv och andra på det här sättet och jag kör slut på mina krafter och ger mig själv dåligt samvete när jag tagit på mig för mycket och inte orkar, eller har lovat något som jag egentligen inte vill, men måste få gjort. Jag har suttit och fått KBT och hemläxor från psykiatrin för att få hjälp med det här. Det är sällan jag har sagt rakt ut att jag har problem att säga Nej, men kuratorer, psykologer och även han som utredde mig för adhd har förstått hur det ligger till när jag har berättat om min vardag och konfronterat mig med problemet. Min syster vet det. Vanja vet. Mina närmaste vänner har förstått mitt problem. Mitt största problem!

Jag skrev igår om ekonomi och om hur vår livsstil påverkar oss och skapar våra problem. Det här är mitt problem. För det sätter mig i situationer som jag inte vill vara i eller orkar med. Och det är större än så! Det påverkar också min familj och ibland andra människor. För barnen kan sättas åt sidan och hamna längre ned på priolistan om jag känner att jag måste hjälpa någon. Christian är stackaren som får ta över uppgifterna jag inte orkar med, hinner med eller redan när jag inte sade Nej kände att jag absolut inte vill göra, egentligen!

Jag sätter mig själv och mina egna behov sist och skjuter på min egen planering för att hjälpa andra. Och oftast med saker som de kan göra själva eller be någon annan om!! Min träningstid försvinner, min lunch blir en kaka i bilen eller en fotbollsmatch på tv som jag väntat på blir aldrig sedd. Och det här sker per automatik. Jag är så van att offra mig själv att jag inte ens reflekterar över det längre i vardagen. 

Ibland när jag blir tillfrågad så ser folk att jag tvekar och säger att det löser sig ändå. Vad tror ni att jag gör då? - Åh, vad bra!

….nope. Jag stoppar personen och säger att det är lugnt, jag kan fixa det på något sätt. Jag kanske kan ringa den, eller den, eller den, och så får vi se. Suck!

De jag är absolut svagast inför, som sällan får en bortförklaring som en typ av Nej och som får allt mitt engagemang är mina syskon och personer som jag tycker om eller respekterar och vill ha respekt tillbaka ifrån. Sådana som jag vill skall tycka om mig.

Jag bara släpper allt och är personen till lags. Med mina syskon så har det alltid främst varit Joje som jag har curlat hela hans liv. För våra föräldrar bråkade och skildes och vi hamnade i kläm. Så jag tog hand om honom. Under uppväxten så mådde han inget bra och fick tidigt en bipolär diagnos, så det har alltid varit lite synd om honom. Han har varit speciell och har behandlats därefter av familjen. Med silkesvantar. Vår mamma gick in i väggen när jag var 16 år och då fick jag ta mycket ansvar för mina 3 yngre syskon eftersom min styvpappa hade eget företag och jobbade mycket. Så jag blev "extramamma" i tonåren och det har nog stor skuld i mitt beteende att ta hand om alla andra. 

Och jag blir utnyttjad konstant. Av många. De ser min svaghet och det är inte alltid genomtänkt elakt att använda min hjälpsamhet för eget syfte, men många tänker att det är lätt att fråga Maja, för hon fixar allt! Vilket jag gör, men jag visar inte att det egentligen skadar mig genom att ta av min egentid, ge mig ångest för att jag egentligen inte vill och ännu mer ångest för att jag alltid vill prestera så bra som möjligt, så jag anstränger mig lite extra! Gör ofta lite mer än jag blivit bedd om, bara för att jag kan och har många idéer som jag tycker är för bra för att bortse ifrån.

Förutom den dagliga överansträngning allt detta innebär och hur mycket mitt mående påverkas så har det många gånger skapat större problem än så.

Ett bra exempel är våldtäkten jag tidigare skrivit om. Hade jag stått på mig och varit ännu tydligare med att jag verkligen inte ville och inte veknat för att gubben hade varit snäll mot mig och jag fick dåligt samvete, så hade det kanske inte hänt. Han visste att jag inte ville men utnyttjade mitt dåliga samvete emot mig.

Och det har hänt flera gånger att jag har svikit de jag älskar på liknande sätt. Redan i tonåren. Jag vet vad som är fel och vad jag verkligen inte borde, men jag är så rädd att personen som vill ha något skall bli besviken eller tycka illa om mig så jag vågar inte säga Nej. Eller kan inte. 

Det här handlar såklart om kärlek och sex.

Jag är rädd att den bra kemin eller allt det roliga skall försvinna om jag säger Nej. Och hade jag haft ett mer utvecklat konsekvenstänk så hade jag kanske kunnat satt min egen ångest åt sidan, men just där och då försöker jag hitta lösningar för att slippa säga Nej. 

Ofta drar jag mig undan. Försöker skämta bort inviter eller låter bli och svara och låtsas som att jag inte vet något om det kommer på tal igen. Fördröjer tiden tills svaret måste komma. Det jobbiga är ju att jag samtidigt har ett oändligt stort behov av uppmärksamhet, så jag vill ju mjölka allt det positiva den här personen ger mig så mycket jag kan och då slutar det ofta på samma sätt, för jag har verkar inbjudande, som en tjej i kortkort som blir våldtagen för att "hon bad om det". Jag verkar ha bett om det. Om uppmärksamhet, ja. Om mer än så, Nej.

Jag känner ju av när jag får den här uppmärksamheten och försöker läsa av om jag måste klippa på en gång eller kan tillåta mig att ta tillvara på "må bra"- känslorna det ger. Vem det är och dennes livssituation, mina känslor för uppvaktaren och mitt egna intresse måste också räknas in.

Kommer jag att kunna säga Nej när, sällan om, det går för långt? Naturligtvis inte, men man kan komma undan på andra sätt. Dra sig undan eller vara otrevlig brukar kunna fungera. Men tjat, och upprepat intresse är nästan omöjligt för mig att ta mig ur! Då har det ofta gått så långt att jag känner den här personen rätt väl och jag vill inte såra någon jag tycker om! Vill inte göra någon arg på mig! Kan inte själv förmå mig att sätta ned foten, bestämt och verka arg.

Rätt vidrigt egentligen, som att leka med någon annans känslor. Men jag kan lova att det 9 av 10 gånger inte handlar om några starkare känslor från någon sida utan om lust och begär. Och nyfikenhet. Och spänning.

Och i slutändan är "jag kunde inte säga nej" en jävligt dålig ursäkt att komma med! Ungefär som "jag råkade" eller "det bara blev så". Mitt Nej är min Nemesis och det är jag som måste övervinna min rädsla.

Jag kommer aldrig att använda min svaghet som en ursäkt eller bortförklaring lika som att jag aldrig kommer att ursäkta mig med min adhd-diagnos. Det kan vara en förklaring, ja, men det gör inte att man kan bete sig hur som helst när man vet att det är fel. 

Det kan vara svårt att leva upp till sociala normer men någonstans tror jag att vi alla skall kunna nå den självinsikten som behövs för att kunna styra oss själva i det vi gör. Övervinna funktionsnedsättningarna med tankekraft. Däremot kan det vara svårt för folk med en NPF- diagnos att skilja på fina linjer när det kommer till vad som är rätt och fel, hur mycket andra acceptera och vad som kan vara provocerande.

Det allting egentligen handlar om är att veta när det är rätt att säga Nej. När det påverkar mig negativt, såklart! Det är så självklart, men så jävla svårt att utföra! Gå från tanke till handling!! Jag ser varningsklockorna blinka rött och tjuta i huvudet, hur hela min kropp ber mig att säga Nej, för jag vill egentligen inte, har inte tid, kommer få ångest, måste göra annat..och hör min mun sägs Ja🤦‍♀️🤦‍♀️🤦‍♀️

Jämt! Jämtjämtjämtjämtjämtjämt!!!!!

Jag är inte perfekt, det är ingen. Varför är jag då så förbannat mån om att vara alla till lags och bryr mig så mycket om vad folk tycker och tänker om mig, just då, för stunden??!

Jag veeeet ju vad som händer. Vad som väntar. Hur jag kommer må. Ändå så….. ja, alltså jag blir bara så paff ibland och så besviken på mig själv. Det här är ett problem som jag måste jobba med och jag har fått så många verktyg, och logiskt så är det så lätt utfört, så lätt att ändra, men ändå praktiskt omöjligt för mig att göra.

Det är inte bara att börja säga Nej. För känslorna som kommer när jag väl säger Nej, de är lika jobbiga! Det är också dåligt samvete! Det är en hel personlighetsförändring att ta itu med. För det skulle förändra hela mitt liv att bli lite mer självsäker och tydlig mot mig själv med vad jag vill. Börja tänka på mig själv istället. Låta andra få lösa sina problem och bara ha mina egna utan att också ta över andras. Jag har nog som det är. 

Nej. Nej! Nej, nej, nej. Nej.

Min akilleshäl. Mitt berg att bestiga.

Mitt problem. Mitt hinder till lycka.

Fuck.