Förbjudna känslor.
Jag blev kär i en annan man, någon annans man, föll huvudstupa och krossade en del av mig själv.
Det pratas, skvallras och spekuleras. Jag har hört och jag ser. Det finns en hel historia, en tidsram med ett par år som innehåller massor av känslor, vänskap, hot och elakheter. En början och ett slut. Ingen i berättelsen, ingen huvudkaraktär är helt
oskyldig och det har förekommit en hel del flörtande, otrohet, lögner, smutskastning och svartsjuka. Det blev ingen fin historia men för att rentvå mig själv det lilla minsta så vill jag ändå klargöra att jag inte är den enda som agerat
fel eller ogenomtänkt.
Vänskap blev till förälskelse.
De sista åren har varit tuffa och, som jag skrev, jag har mig själv att skylla. Men sista tiden så har jag blivit ifrågasatt som person och speciellt i min kompetens, och vad jag gör i mitt privatliv speglar inte mitt engagemang som tränare eller i arbetslivet.
Vi kan alla göra misstag, fast jag själv står fast vid att så ändå inte är fallet här utan det var ett impulsivt handlande, något ogenomtänkt som jag ändå drog lärdom ifrån;
Följ inte alltid känslorna. Tänk på konsekvenserna. Se mer än det som är bra. Att förhoppningar är fantasier och att ett nej kan vara ett positivt ord i längden.
Alla kan ta ett dåligt beslut utan att vara en dålig människa. Ingen är sina beslut, vi är vår person.
Jag vet också hur det ser ut; jag klarade mig oskadd och går vidare som om ingenting har hänt.
Det kunde inte vara mer fel än så.
Men! Jag var ärlig mot min man redan från början. Jag gav honom ett val; ta mig för den jag är, för mina fel och mitt behov av uppmärksamhet och närvaro. Jag kommer aldrig bli helt nöjd och det kommer inte att ändras på, så vill han stanna hos mig
så får han lära sig att leva med den jag är.
Och han stannade. Och han vet allt.
Men bara för det så är inte allting lätt.
Min personlighet, den jag är och hur jag är övervägde mina brister. Han tycker att livet med mig är värt alla törnar, och det är hans beslut.
Och jag älskar honom, det är inte det.
Man är inte med någon annan om allt är som det ska i sitt förhållande. Varför söka lycka om du redan har den? Punkt.
Mer än så här får ni inte. Det är ett erkännande och det är en del av förklaringen.
Jag är ledsen för att det blev så här och jag hade hoppats på ett annat avslut, trots att det ändå var jag som till slut inte klarade av lögnerna och ville berätta, under en väldigt lång tid. När andra till slut fick veta så berättade jag
för mina barn, utan försköningar och utan att dölja något.
Min sanning finns också, hela berättelsen, sms, bilder, inspelningar m.m är sparat, men det håller jag för mig själv. För även om jag blev sårad, utan att egentligen ha någon rätt att känna så, så vill jag inte skada någon annan något mer och
håller det för mig själv. Det är inte för andras nöje och underhållning utan har enbart används som "bevis" eller någon sorts underlag när jag berättat min historia, min version, för mina vänner eller familj. För sanningar skiljer sig ofta åt
beroende på vem som berättar dem.
Lev era egna liv istället och hoppas att ni alltid tar rätt beslut.
Det är inte synd om mig men det hindrar mig inte ifrån att må dåligt. Det gör det inte heller helt okej för andra att såra mig och det betyder inte att jag är lätt på foten och faller i fällan för alla andra män. Min syn på äktenskapet, eller partnerskapet,
skiljer sig däremot en hel del ifrån det vi lär oss och blir införstådda med redan som unga. Jag håller på att skriva ett inlägg om det men ämnet är gigantiskt och det tar tid. Min syn är kanske mer öppen och mer "modern". Jag tror inte på evig trohet
eller konstant tvåsamhet. Vi är flockdjur. Vi har behov. Och vi träffar konstant nya människor, så hur kan man välja någon att leva resten av sitt liv tillsammans med när livet ställer oss inför nya utmaningar och omställningar som visar vårat olika
"sanna jag" i olika situationer? Vi förändras och vi utvecklas. Den vi älskade för 20 år sedan är inte samma person idag.
Livet går vidare.
Kärlekens tid är kortare än vänskapen, som kan hålla i en evighet.
Våga älska, våga känna, våga ifrågasätta, våga leva fullt ut. Vi lever bara en gång.
