Vargen.
En varg.
Inte bara för självklara saker som att den ser snäll ut men är livsfarlig, lever i flock och älskar rått kött (😅) utan för att jag är talesätten om vargen.
Jag är egentligen en ensamvarg. En social ensamvarg. Och! Jag ropar gärna varg, alltså förstorar problem och stressar upp mig i onödan.
Nu har Christian åkt tillbaka till Norge, igår, och jag blir, som alltid, förvånad över hur himla skönt jag tycker att det är😂
Missförstå mig inte, jag är gift med honom av en orsak så givetvis vill jag ha honom hemma också. Ibland.
Jag behöver närhet och det tycker det är fantastiskt skönt att han kliver upp med barnen och lagar all mat!
Men på dagarna. Då vill jag vara själv.
Nu var Christian hemma rätt länge, av flera olika anledningar, och sista tiden har jag isolerat mig ifrån familjen och lagt mig på en soffa i ett annat rum eller gått upp i sovrummet, även om jag skall jobba.
Jag behöver vara själv med mina egna tankar och uppskattar mer och mer lugn och ro.
Faktiskt så pass att jag inte ens startade musiken i bilen i morse när jag skjutsade August till skolan. Jag reagerade på att det var så tyst, och gillade det!
Det blir också mindre småtjafs när jag är själv hemma för jag vill ha saker på mitt sätt och stör mig på mycket med- och runt- Christian☺️
Jag tycker att han är stökig. Rent av ohälsosamt slarvig! Torkar aldrig av några ytor och jag får säga till honom mer än jag säger till barnen att de skall tvätta sina händer i självklara situationer. Disken växer i köket, gammal mat blir inte utplockas
ur kylen, fläckar på mattor eller matbord torkas inte bort, dammsugaren har själv ett lager damm på sig osv. när han är hemma.
För jag gör sådant när det är jag som har hela ansvaret för hemmet och förväntar mig det av honom när han är hemma. Jag låter med flit bli att lägga in nya varor i kylen för jag blir bara irriterad på oredan. Jag har ingen lust att laga mat för köket
svämmar över i diskhon och av prylar som inte plockas bort.
För när han är hemma så är det inte som att ha en till vuxen som hjälper till, det är som att ha ett till barn att städa efter.
Och jag är, efter 18 år, rätt less på att städa upp efter honom dö det han har stökat ned, det får han faktiskt ta och städa upp!
När han väl åker på jobbet så har jag en hel del att göra! Självklart dammsuger jag och gör saker när han är hemma också, men varje gång så kommer han och skall helt plötsligt hjälpa till eller säger att han skall göra det och det retar feber
på mig! Gör det själv eller låt mig göra det om det skall vara så jävla svårt! Han fick chansen att göra det tills jag tröttnade på att vänta på att det blev gjort så då får han ta att jag gör det men blir sur. Att han helt plötsligt blir medveten
om vad som skall göras först när jag tar tag i det, även om jag påpekat saken flera gånger, gör mig bara sur.
Att tömma soporna och att slänga skräp och matrester ur diskhon är inte heller obligatoriska saker för min man. Om inte jag gör det så får matresterna ligga där tills de börjar lukta. Jag har prövat flera gånger med samma resultat. Sist hade han även
borstat tänderna och spottat i handfatet i köket, rakt över det som var kvar av gårdagens spagetti. Det såg fruktansvärt fräscht ut…
Så jag sa till. Och sa hur äckligt det var.
Sedan gjorde han ändå samma sak dagen efter. Skölja ur handfatet, hört det någon gång?
Det är precis sådana saker, sådant som jag tycker är ofräscht och rent av äckligt, som han ofta gör utan att ägna det en tanke.
Och sedan har han visst ett behov av att alltid vara i vägen för mig. Det är nästan som att han väntar på att jag skall förflytta mig så att han kan störa mig.
Han kan ligga på soffan i en timme och jag kan ligga i sängen uppe men så fort jag skall göra något i köket DÅ skall han också göra något i köket, precis då, fast han har kunnat gjort det i en hel timme medans jag har legat i sängen!
Ni hör ju!
Tanken på att bo själv känns extremt lockande och jag tror att vi har kommit till en punkt där kärleken inte är så stark och vi är mer vänner för tillfället, säkert mycket för att julen var jobbig och för att vi har levt uppe i varandra i 10
veckor och är rätt less, så vi behöver vara isär för att inte bara gå och störa oss på varandra.
Till slut så är man bara irriterad och då slutar det inte bra.
Så den här veckan känns väldigt välkommen och jag har njutit hela dagen av att inte ha en ständig följeslagare vart jag än går och jag har sluppit alla 1000 frågor och samtal om INGENTING som ingen annan tydligen kan ta beslut om.
Saker har fått ligga där de ska och rummen jag har städat är fortfarande städade.
Christian är en underbar man, pappa och människa men när det kommer till sambolivet så skulle jag önska att han var lite mer, eller nej, VAR över huvud taget, det minsta lilla pedant och hade en gnutta motivation att ta tag i sysslor. Och inte var
så himla lat och tog genvägar med allt!😇
Har jag precis beskrivit DIN man??
Japp. Jag tror att många kvinnor känner igen sig i mycket😂 Så är de, männen.
Jag tror att varsitt boende is the shit!
Vi har inte bråkat. Jag är inte det minsta sur på honom för tillfället. Jag är bara gnällig för att jag har ledsnat. För att jag försöker rita upp en så målande och ärlig bild av mitt problem så att ni som läser skall förstå att det är ett problem och inte bara lite långsurigt tjat och gnat☺️
Kanske är jag överkänslig.
Men i det stora hela handlar det mest om att jag vill ha saker gjorda på mitt sätt, är känslig för stök och oordning och behöver svängrum.
Jag är en varg. En ensamvarg.
Och jag är alfahannen här hemma så ge fan i att pissa på mitt revir!😁
