Signalsubstanser.
Är du deprimerad, ät antidepressiva.
Är du trött, fyll på med vitaminer.
Är du stressad, prova mindfulness.
Eller träna!
Många läkare eller förstå-sig-påare förespråkar träning i stället för preparat och det beror på att träning frigör flera bra signalsubstanser. Det finns en grupp med signalsubstanser som kallas för monoaminer och består av serotonin, dopamin, noradrenalin
och adrenalin.
Det är substanser som man proppar in i tablettform och ger till folk för att de skall må bra men det är också substanser som vi frigör, skapar, när vi är fysiskt aktiva.
Och därför förespråkar vetenskapen att man skall träna regelbundet, se till att vara ute i solen och äta rätt kost.
Men det här vet de flesta redan.
Precis som med så mycket annat så vet vi vad som är bra, det är bara svårare att utföra det.
Det krävs energi för att skapa energi. Så mycket lättare att ta en tablett. Poff! Allt bra!
Om man söker hjälp för nedstämdhet så kan man idag också få fysisk aktivitet på recept. Det är så pass genomforskat och evidensbaserat att vi vet att träning inte bara är bra för oss fysiskt utan även psykiskt. Det är en slutsats som är bevisad.
Det här har jag ju naturligtvis läst en del om i min utbildning men jag har också stött på det i psykologin och i andra idrottsrelaterade situationer. Det här vet jag en hel del om.
Jag har själv också blivit ordinerad träning och 30 minuter i solen varje dag tillsammans med farmaka sedan högstadieåldern och vet att det fungerar. Om man orkar!
För trots att jag gillar att röra på mig och har idrott som största intresse så kan det kännas rejält segt i perioder att hålla igång. Det räcker med en kväll för mycket hemma i soffan, en lättare skada, en kort sjukdomsperiod eller överplanerat veckoschema
för att man skall hamna i ofas och bli omotiverad och lat. Till och med när man utbildar sig till PT och lever för rollen som idrottsledare😂
Jag är i en sådan fas just nu efter en tuff start på året med skador och covid-19. Jag har svårt att komma igång igen och hitta kraften.
Eller, egentligen så har jag varit rätt omotiverad hela hösten och har inte besökt gymmet många gånger utan tränat på kvällarna framför fotbollen på tv. Inte lika intensivt och inte lika ofta.
Mycket beror nog på att jag har haft mer att göra än jag brukar och har gjort av med energin både fysiskt och med tankearbete. Förra året var tufft. Mentalt.
Det händer hela tiden så jäkla mycket i mitt liv så jag hinner aldrig riktigt återhämta mig!
I stället så blir jag bara fungerande, men inte mycket mer än så.
Och då använder jag mig av ett annat sätt att hjälpa mig själv, utan tabletter och utan träning.
Jag matar mig själv med signalsubstanser och lyckohormoner genom närhet.
För närhet, beröring och kärlek frigör också de här må-bra-substanserna plus flera andra hormoner!
Förälskelse pumpar oss fulla med noradrenalin!
Beröring och kramar fyller på med hormonet oxytocin!
Skratt och sex friför endorfiner!
Och alla dessa gör oss lyckliga, glada, lugna, välmående!
De får oss att må bra.
Det kräver inte så mycket ansträngning och det är något som vi vill ha i alla fall.
Det behöver inte heller vara beröring från någon vi älskar utan det fungerar också med massage, ett onenightstand, en kompiskram eller annan aktivitet som får oss att känna nähet och samvaro.
Många har kanske hört om de här stackars barnhemsbarnen som dör för att de inte får någon beröring eller uppmärksamhet? Jag har studerat tillsammans med en tjej som bodde på barnhem som liten, i ett annat land, och av fyra spädbarn i hennes sal så var
det bara hon som överlevde. Varför? Jo, för hon låg närmast dörren och behövde flyttas på för att kunna ge de andra barnen nappflaskorna, och den lilla beröringen hon fick räddade hennes liv.
Närhet är inte bara ett begär utan det är något som är viktigt för många av världens levande varelser! Viktigt, och välgörande.
Så jag kramar mina barn vid varje tillfälle jag får. Jag kommer aldrig sluta att pussa på dem.
De är mina levande lyckopiller!
