Förhållandets skyldigheter.
Stod precis i duschen och började skapa ett nytt inlägg i huvudet.
Just för att jag duschade. Trots att jag är sjuk. Trots att jag knappt kan klä mig själv pga träningsvärken.
För det är viktigt för mig, att vara fräsch. Och då inte bara i bemärkelsen fräsch som nyduschad och luktar gott utan även fräsch som i ordentlig och prydlig. Och attraktiv!
Jag behöver hålla en viss standard, för det är så jag är uppfostrad, så jag har växt upp och det är de värderingarna jag har, om mig själv men även när det kommer hur till jag ser på andra.
Och där kommer vi in på inläggets rubrik; förhållandets skyldigheter.
Det jag tänker skriva om är partnerförhållandet. Sambos, äktenskap, särbos.
Hur man bör vara i andra förhållanden som riktar sig till vänner eller familj är på många sätt lika men det jag kommer att belysa är skyldigheterna två partners har till varandra när det kommer till attraktion.
För här kan det skilja sig rätt mycket i människors värderingar!
Och ju längre vi är tillsammans, ju mer ändrar vi på oss.
Åsikter, ståndpunkter, intressen m.m har en tendens att gå ihop och man växer ihop litegrann. Är man tillsammans länge så betyder det ju att man är tillsammans med någon som oftast tycker ganska lika som en själv, annars så skulle det inte fungera.
Men utsidan, den vi visar upp för andra, följer ofta med individen och hamnar inte i samma symbios.
Det kan bero på bristande intresse eller helt enkelt lathet, och det fungerar ju jättebra om båda personerna är stöpta i samma form!
Det är inte jag och Christian.
Han hade, precis som väldigt många andra, ett sätt att bry sig när han var singel och behövde attrahera kvinnor och tänkte på sin kost, träning och vad han hade på sig.
Sedan kom vi in i dejtingfasen och då brydde han sig ännu lite mer, för han ville fånga mitt intresse och var noga med att sköta om sitt utseende, verka intressant och sälja in sig själv.
Precis som i stort sett alla människor gör när de har träffat någon ny som de är intresserade av.
Så blev vi tillsammans och allting fortsatte på samma sätt.
Och så flyttade vi ihop.
Bara det förändrar människor. Vi skall helt plötsligt se alla sidor av människan vi förälskat oss i och vara med under dygnets mindre smickrande tidpunkter.
Helt plötsligt ser vi människan i sin bekväma miljö, hemma, och får ta del av allt som hör till.
Man är där när partnern har gjort nummer 2 och förpestar badrummet, när partnern vaknar på soffan med snus i munnen, när människan som tidigare varit så perfekt petar sig i näsan, kliar sig i röven, halsar direkt ur mjölkflaskan, struntar i att tvätta händerna, har magsjuka eller sitter med fötterna på soffbordet och äter en macka samtidigt som den pratar med hela munnen full av mat.
Allt sådant som man tidigare dolt och som kan verka osmickrande kommer fram i ljuset!
Tänk bara vad många kvinnor som får panik över att mannen helt plötsligt kommer att få se henne utan smink! Eller män som skäms över att de snarkar och pruttar på nätterna! Kvinnorna som har sina skönhetsritualer och män som vid varje dejt längtat efter att få slänga sig bekvämt på sin soffa och stoppa handen i kalsongen och öppna en öl!
Sådant man gör, men som ingen annan får se, speciellt inte den man är kär i, blir exponerat.
Och då börjar också förfallet.
Man bryr sig inte längre så mycket. Det börjar i liten skala och efter några år finns det inga hemligheter i parets levnadssätt kvar. Det bara är.
Man accepterar den andre och lever på. Man tar varandra mer eller mindre för givet och vardagarna ser likadana ut. Vardagskläderna byts mot mjukisbyxor, håret tvättas med torrschampoo och midjemåttet har en tendens att öka i takt med ointresset för oss själva. För vi behöver inte längre vara singelfräscha, för vi har redan fisken i håven. Vi vill vara med vår kära så mycket som möjligt och gymmet känns inte särskilt lockande. Med kärleksmys kommer också mer osunda matvanor, för till filmen behövs det snacks och går man inte på restaurang så kanske man kan köpa hem istället. Allt för att få så mycket mysig tid tillsammans som man bara kan!
Jag kan lova att de flesta som har har varit tillsammans med någon i mer än 5 år kan kolla på sin partner och se en stor skillnad på personen som ni blev tillsammans med och den person den är idag.
Förändringen. Eller kanske förfallet.
Om ni ställer er frågan om ni hade blivit tillsammans med den personen om den såg ut som den gör nu, när ni träffades, och svaret blir nej, då har ni glömt bort förhållandets skyldigheter.
Jag har själv ställt mig den frågan, många gånger, och både jag och Christian är överrens om att jag antagligen inte hade varit intresserad av honom.
Tack och lov så har han andra kvaliteter än sitt utseende.
För jag är gift med en man som totalt sunkat ned sig i tvåsamheten. Som inte bryr sig om hur han ser ut, hur jag uppfattar honom eller håller igen på saker som skulle kunna uppfattas som ocharmiga. Mot alla andra är han proper naturligtvis, men innanför hemmets väggar kan man spotta i diskhon, slänga sig på soffan svettig strunta i att byta kalsonger eller varför inte hålla konsert i olika kroppsljud, alla i form av någon sorts luftutsläpp, varje kväll?
Det finns 100 andra saker han gör men det vore synd om honom att avslöja exakt hur sunkig han är för den föreställningen är det bara jag som har entrébiljett till.
Första parkett varje dag som han är hemma!
Jag är verkligen inte perfekt och Christian har säkert 100 olika saker som jag ägnar mig åt när ingen utomstående ser, som jag skulle tycka var väldigt pinsamma om de kom fram. Saker han stör sig på eller som är mindre charmiga.
Men!
I det stora hela så låter jag mig inte förfalla! Jag bryr mig fortfarande om hur jag ser ut, vad jag har på mig och är mån om att min man fortfarande attraheras av mig.
Jag tränar, rakar bort håret på kroppen, klär mig i sexiga underkläder, sminkar mig och ser till att alltid lukta gott.
En del av sakerna kommer naturligt för många i och med det arbete de har, så jag vill nog mer trycka på att det här även gäller när det bara är familjen, hemma, ensamma.
Då vore det himla enkelt att bara snurra upp håret i en knut på huvudet, dra på sig mjukisar och någon urtvättad tröja från 90-talet.
Det gör ju min man!
Men jag bryr mig mer.
Jag vill inte ens att han, efter 18 år tillsammans, skall se mig som sunkig.
Mitt ideal är fortfarande högt och jag äger inte ens ett par mjukisbyxor.
Nu kanske jag är väldigt extrem, men det här är något som ständigt dyker upp till disskusion. Även hos våra vänner och familjer. Hur en bryr sig mer och hur viktigt det är att känna attraktion till sin partner. För hur skall man kunna behålla alla kärlekskänslor om den man är tillsammans med inte attraherar en längre? Hur bra blir sexet? Och hur länge håller man ihop efter att ha insett något sådant?
Och då speciellt när man har varit tillsammans i förbannat många år så att den där första förälskelsen, när man bortsåg från partnerns fel och brister i ren kärlekseufori, sedan länge är glömd och begraven och livet mest traskar på i den vanliga, bekväma "jag tar mitt liv för givet"- lunken?
Då är det extra viktigt att man också är attraherad av den man är tillsammans med!
För vi har sett alla personens brister och snuskigheter, bråkat och kivats, gått igenom trauman och ältat ekonomi och vardagssysslor till leda. Sådant som absolut inte är attraktivt!
Allt det finns med i bilden av personen vi delar vårat liv med och då behövs det ta mig fan lite kärlekskänslor också! Lite åtrå! Lite fjärilar i magen! Passion! Lite "shit i helvete vad snygg han är" för att man skall urskilja personen från sina vänner och göra samlivet lite mer kärleksfullt.
För vem har egentligen lust att vara kärleksfull eller göra kärleksfulla saker med någon som vi inte är attraherad av? Om vi saknar passion till varandra, hur kan vi då vara passionerade i förhållandet?
Så du har faktiskt en skyldighet till ditt förhållande att hålla lågan vid liv.
En skyldighet att leverera.
För tänk om man bara fortsätter i gamla hjulspår och tröttnar?
Frågar sig om livet är så jävla kul ändå eller undrar vad man skulle kunna få istället?
Något annat kanske lockar. Eller någon annan.
Då skall det till att vara en kärleksfull relation man lever i för att inte börja ifrågasätta det man redan har!
Det kanske låter jäkligt ytligt utav mig. Har man valt så har man valt. I nöd och i lust.
Men jag valde inte en man som vägde 123 kg, gick i trasiga, smutsiga kläder utan att bry sig och väljer mössa istället för att behöva fixa håret. Det kom sedan. Förfallet.
Är det då mitt fel sedan om förhållandet dör ut pga brist i passionen?
Idag är han lättare och bryr sig mer, men vi har en lång väg kvar.
Uppvaknadet kom när han insåg att mitt intresse flyttades till andra och han förstod att han måste attrahera mig för att hålla mig kvar.
För ibland förstår vi inte själva vad det är som skaver i våra trygga, invanda liv. Vad vi tar för givet eller när vi har tröttnat, vi bara fortsätter som vanligt. Inte förrän något annat lockar eller hotat att ändra på något vi trodde var bra. Vi vaknar upp.
Och det är nyttigt!
Kärleken behöver omsorg och den behöver uppmärksamhet! Glöm aldrig det!