MammaMedMera

Jag vill så mycket! 

Och jag ville verkligen att August födelsedag skulle bli speciell för honom! Så jag planerade och fixade…tills jag kom till den punkten när jag ifrågasätter mig själv och undrar varför jag inte bara gör det enklaste och mest nödvändiga istället?

För när jag planerar massor så ser jag ju också till att göra mig själv nödvändig och det blir svårt att dra sig ur. Mina planer är inget jag kan lassa över på någon annan hur som helst!

Och jag får nästan alltid ångest innan det jag planerat och vill dra mig ur. Förbereder ett möte och får kalla fötter, hittar på roliga saker till någon säsongsavslutning eller gör något extra kul för något lag som jag sedan får magont av att genomföra. Jag planerar och fixar allt men sedan när det skall genomföras så får jag prestationsångest och vill slippa undan alltihopa. Jag vill att det skall genomföras, oftast för ungdomarnas skull, men jag vill inte vara huvudansvarig på plats. I alla fall inte från början. När saker och ting väl dragit igång så har jag inga problem att ta plats och styra😂

Det är något jag får jobba på. Jag brukar också peppa mig själv mentalt genom att påminna mig själv att det känns väldigt bra efteråt, när jag vågat eller orkat genomföra något planerat, som jag egentligen helst har velat slippa undan.

Ibland får Christian hoppa in i mitt ställe och det kan vara skönt för stunden men det ger också en hel del ångest! För jag missar något jag faktiskt sett fram emot, någon annan får ta kred för mitt jobb, det kanske inte genomförs som jag hade tänkt och jag bannar mig själv som inte klarade av uppgiften hela vägen.

I helgen blev jag peppad att genomföra mina planer eftersom mina föräldrar skulle komma ned till hallen för första gången på en herrmatch och jag ville visa upp vad det är jag sysslar med. Visa att jag inte är helt värdelös eller den där tonårsflickan utan framtid som jag alltid känt att de dömt mig till. 

Min familj är duktiga på att upplysa varandra om våra fel och brister och jag fick min stämpel i tonåren. Jag är inte den jag var då, men det känns som att de fortfarande ser på mig på det sättet. Som att Christian tar hand om mig och utan honom skulle jag inte klara mig. 

Att jag, trots alla motgångar och sjukdomar, pluggade upp min gymnasiekompetens när jag var 20 år efter att ha hoppat av gymnasiet två gånger, inte tar saker seriöst och lever vind för våg. Skaffar hund för att den är söt, gifte mig vid 23 och fick barn när jag var 24, för det var ju bara "inne" att bli mamma och jag var på tok för ung. För oseriös.

Den bilden är kvar trots att jag fortfarande är gift med samme man, har uppfostrat 2 fantastiska söner, jobbade på pappas företag i 5 år, hade kvar hunden tills han dog av ålder, engagerar mig i ungdomsidrotten på fritiden, tar hand om huset, som varit vårat hem i 10 år och ställer upp för mina syskon i vått och torrt. Jag dricker inte överdrivet mycket alkohol utan tränar flera dagar i veckan!

Mitt liv är absolut seriöst!

Jag är bara väldigt annorlunda från mina föräldrar och den där "fin i kanten", fisförnäma, uppväxten jag haft. Den hårda uppfostran som inte passade in bland mina kompisars familjer och som jag fick skämmas för hela tonårsperioden. Allt jag aldrig fick göra, som alla andras föräldrar tillät. Jag fick straff. 

Så jag gjorde egentligen ingen stor tonårsrevolt, jag bara var som de andra tonåringarna som vuxit upp på landet i Hälsingland och det skilde sig från mina föräldrars uppväxt i Stockholm och det sättet de själva växt upp på.

Förväntningarna på mig har varit höga. 

Säkert eftersom jag tidigt blev utpekad som överbegåvad i flera ämnen med bra betyg genom skolåren, en naturbegåvning i många idrotter och en "läshjärna" och minnesbank som gjorde att jag hade det väldigt lätt i skolan och inte behövde anstränga mig särskilt hårt. De har fått höra från rektorer att jag är ett A-barn, överkvalificerad eller duktigare än ungdomar i min ålder.

Det har stått mig dyrt i umgänge, prestationsångest och behovet av perfektion! Aldrig nöjd!! Kan alltid göra mer eller bättre!

Så de förväntade sig antagligen att jag skulle satsa på utbildning och jobb istället för familj. Och när jag gjorde precis tvärtom så blev jag väl en besvikelse😂

Därför var det viktigt för mig att visa hur hårt jag jobbar och inte är ett hopplöst fall. 

Att jag är seriös och att andra faktiskt tar mig på allvar. Att jag har vuxit upp och klarar mig utan dem.

Och det blev lyckat!

Och jag var stolt över mig själv som genomförde dagen från början till slut.

Speciellt som jag stukade foten på fredagens innebandyträning och borde ha tagit det lugnt, men fick visa att jag tar mitt ansvar och biter ihop. Jag vill att folk skall kunna lita på mig och jag vill att de skall förstå att jag anstränger mig och arbetar hårt.